Historia

Bakgrunden till världens längsta järnväg är fascinerande såväl ur ett historiskt som ur ett byggnadsmässigt perspektiv. Nedan presenteras uppkomsten av, motiven till och upprätthållande av den transsibiriska järnvägen.

I takt med den allt tilltagande industrialiseringen under andra halvan av 1800-talet utvecklades en form av konstruktionsmässig kapplöpning bland väldiga nationer världen över. Här stod ekonomisk välgång och strategiska fördelar som högsta pris. För att dåtidens imperienationer i Asien, Amerika och Afrika skulle kunna möjliggöra sina segertåg och erövringar krävdes dock ett fortskaffningsmedel som inte bara kunde underlätta transport utan även betraktas som en makt- och framgångsfaktor. Lösningen stavades ”järnvägen” och detta förstod bland annat makthavare i Ryssland. Nationen var i stort behov av ett transportmedel som sträckte sig över Sibiriens kalla slätter vidare mot Stilla Havet och landets östligaste del. I och med staden Vladivostoks uppförande 1880 hade Ryssland den Stilla Havs-belägna stad som länge eftertraktats. Däremot stod man utan förflyttningsmöjligheter till och från St. Petersburg, åtminstone sådana som inte innebar långväga havsfärder eller tidsförödande landsresor.

Något var tvunget att göras åt saken och det ovan nämnda var grundmotivet till beslutet kring vad som senare skulle komma att bli den transsibiriska järnvägen. Än idag är järnvägen världens längsta i sitt slag med sin räls på cirka 930 mil men det färdiga resultatet har bekostat Ryssland resurser av stora proportioner. År 1857 upprättade Tsar Alexander II den ryska järnvägsförordningen med ambitionen att bygga ett nationellt rälsnätverk. Det skulle dock komma att ta 29 år innan sonen Tsar Alexander III godkände planeringen samt byggandet av järnvägen, vars arbete övervakades av dåvarande finansminister Sergej Witte. Konstruktionen i sig inleddes 1891 i Vladivostok och fortsatte i ytterligare 25 år innan järnvägen stod klar 1916. På samma sätt som vid upprättandet av den transkontinentala järnvägen i USA skedde även transsibiriska järnvägens anläggning från dess två ändar. Syftet var således att man skulle mötas på mitten och därigenom effektivisera arbetet. Däremellan uppenbarade sig emellertid ett stort arbete för den ryska nationen i form av tid, kapital och manskraft. Tillsammans med ryska soldater kallades bland annat straffarbetare ifrån den ryska ön Sachalin in för att hjälpa till med byggandet. Som ni säkert förstår var det för ryssarna ingen enkel, än mindre billig, uppgift att bygga rälsbanan.

År 1892 upprättades arbetet av den västsibiriska linen ifrån Chelyabinsk över floden Ob. Byggandet av denna linje avslutades sex år senare och den lilla staden Novonikolajevsk utvecklades till följd av detta till Novosibirsk – ett större centrum i Sibirien. Byggnadsplanerna fortsatte och växte sig än starkare. 1893 inleddes konstruktionen av den centralsibiriska linjen som går vidare ifrån Ob till Bajkalsjön och 1898 nådde det första ryska tåget sjöns kust och staden Irkutsk. Däremellan, 1894, accepterar ett svagt kinesiskt imperium att Ryssland bygger vad som skulle komma att bli den transmanchuriska järnvägen ifrån Tarskaja, med slutligt mål i den kinesiska huvudstaden Beijing. Således kommer den transsibiriska järnvägen att dela sig och kunna leda resenärer såväl till östligaste Ryssland som rakt in till hjärtat av Kina. År 1901 fortsätter byggandet genom den cirkumbajalska linjen runt Bajkalsjöns sydvästra kust och detta ger alltså resenärer ytterligare alternativ att ta sig fram på järnvägen. 1907 fortsätter den väldiga satsningen på järnvägen i och med Amurlinjen – en 2082 kilometer lång linje ifrån Sretensk till Khabarovsk med mängder av broar och komplicerade spårbyggen. Bland annat korsar linjen floden Amur genom en två kilometer lång brosträcka. Det hela är minst sagt en imponerande bedrift, mätt i konstruktionsmått.

Innan Amurlinjen stod klar 1916 och den transsibiriska järnvägen färdigställdes enligt hur den ser ut idag mötte Ryssland dock flertalet motgångar i form av krig och revolutioner. Anmärkningsvärt i sammanhanget är det ryssjapanska kriget som sträckte sig mellan 1904 och 1905, samt revolutionen år 1905 med den tillhörande ”blodiga söndagen”. Denna dag, där ryska militärer öppnade eld mot 200 000 fredliga demonstranter, skulle senare komma att fungera som en begynnelse till ryska revolutionen 1917. Bland de allra mest radikala ryssarna i revolutionen stod just järnvägsarbetarna, vilket skulle komma att sätta käppar i hjulet för anläggningen utav den transsibiriska järnvägen i form av strejk. Inte heller att förglömma är givetvis första världskriget, vari Ryssland har stor betydelse som krigsmakt. Innan första världskriget hinner ta sitt slut startar även den tidigare nämnda ryska revolutionen 1917 i form av att bolsjevikerna övertar makten i landet, som övergår till en diktatur. Som om inte detta vore nog inleds ett inbördeskrig 1918 vilket i sin tur medför att Tjeckien belägrar västra halvan av järnvägen innan den åter överlåtes till Ryssland 1920.

Under tiden och efter att dessa krig, revolutioner samt interna sammanstötningar drabbat Ryssland fortsätter utvecklingen och byggnationen utav den transsibiriska järnvägen. 1905 har över 1500 tåg och 30 000 vagnar rullat ut ifrån ryska fabriker. En elektrifiering utav rälsbanan inleds 1929 men projektet slutförs inte förrän 2002. 1931 inleds anläggningen utav Turkistan-sibiriska linjen ifrån Novosibirsk till centrala Asien. Den transmanchuriska järnvägen säljs 1935 till Japan efter att den dåvarande japanska kejsaren 1932 tagit kontroll över vad som betecknas som Manchuriet. Denna del utav järnvägen tilldelas sedermera det kinesiska imperiet 20 år senare. Det är emellertid inte enbart Kina som har intresse i järnvägen. Mongoliet visade uppmärksamhet för rälsbanan redan under sent 1800-tal, men planerna för detta lades på is efter det dåvarande kinesiska imperiets kollaps år 1911. 1936 tar mongolerna åter upp planerna på en egen del utav järnvägen och dessa färdigställs 1940 i och med den transmongoliska järnvägen som sträcker sig mellan Ulan-Ude och Naushki. Denna utvidgas nio år senare även till Ulan-Bator, Mongoliets huvudstad.

Än idag är den transsibiriska järnvägen en mycket stark transportresurs för Ryssland. Rälsvägen fungerar även som ett mycket populärt resmål då resenärer med enkelhet kan färdas över flera utav Asiens många nationer och uppleva de oerhörda vyer som kontinenten har att erbjuda. Tågrälsen är dock fortfarande under konstant underhåll och planer har även funnits på att utvidga järnvägen ytterligare. Ryssland har under 2000-talet varit i samspråk med såväl Nord- som Sydkorea för att ihopkoppla den transsibiriska järnvägen med den så kallade transkoreanska järnvägen. Utvecklingen är emellertid fortfarande i idéstadiet och har ännu inte färdigställts.